Geologi

Inom Lyckebyåns avrinningsområde förekommer flera landskapstyper orsakade av olika geologiska processer som ägt rum sedan området bildades för omkring 1840 miljoner år sedan. Då skapades förutsättningarna för dalgångens utseende när de Småländska och Blekingska gnejserna och graniterna bildades. Nya oroligheter något senare orsakade sprickor/sprickdalar i berggrunden i vilka bäckar och åar fann sina vägar ner mot havet. Landskapet är omväxlande flackt till småkuperat i norr.

I anslutning till sprickzonerna är det mycket kuperat med stora höjdskillnader. Mot kusten jämnas landskapet ut och höjdskillnaderna är små. Många geologiska processer omdanar fortfarande landskapet omkring oss idag, men i betydligt långsammare takt jämfört med tidigare geologiska skeden. Hela tiden vittrar berggrunden sönder orsakat av vatten, vind, temperatur, vegetation m.m. Materialet transporteras med bäckar och åar vidare mot havet där det på vägen omfördelas, sedimenterar och skapar nya former i naturen. Sjöar växer igen och nya områden försumpas.
Idag har vi genom olika mänskliga aktiviteter påskyndat de naturliga processerna så pass mycket att förändringar som annars hade tagit hundratals år, hinner uppfattas under en livstid.

Lösa jordlager

Förutom ovanstående geologiska processer har växlingar i klimatet mellan kallare faser, istider och varmare isfria faser, format den underliggande berggrunden. För ca 12 000 år sedan såg Blekingen åter solens ljus, efter att under många tusenår ha befunnit sig under ett flera kilometer tjockt istäcke. Isen hade under den här tiden pressat ner land långt under rådande havsnivå, slipat berghällar, krossat berggrunden och fört med sig material i form av fina partiklar, grus, stenar och stora stenblock till olika platser i landet. Vår vanligaste jordart, moränen, är en produkt av isens krossande och transporterande verksamhet, och är ofta både ler- och kalkfattig.

De tjockaste lagren återfinns i de norra delarna av Lyckebyåns avrinningsområde, medan de i söder är tunna eller obefintliga. När inlandsisen försvann från Blekinge/Småland låg stora delar av land under vatten. Kustlinjen i Blekinge låg då mellan 65 och 70 m högre än dagens havsnivå, vilket förklarar varför så få sjöar och isälvsavlagringar, t ex rullstensåsar, förekommer i kustområdet. Dessa former blev till stor del utjämnade av havet.

De bäst bevarade ytformerna i moränen, som inte är så vanliga är s.k. dödisbetingade former. Dessa återfinns idag som sjöar främst belägna ovanför högsta kustlinjen. Isälvsavlagringar är sparsamt förekommande inom avrinningsområdet, men Transjöområdet i norr är präglat av åsar och vidsträckta sidoavlagringar. Andra tydliga åsbildningar är t ex Lindåsen, Salebodaåsen och Visjöåsen.
Stora mängder vatten frigjordes vid isavsmältningen som vattenfyllde lägre partier som dalgångar och gropar, varpå issjöar av olika storlek bildades. Med vattnet transporterades små, fina partiklar vilka avsattes på botten av issjöarna. Allt eftersom landhöjningen pågick, förändrades förutsättningarna för dessa sjöar som oftast tappades på sitt vatten med det finkorniga materialet kvar på botten. Dessa platser utgör idag goda jordbruksmarker och spelade en central roll för de tidiga bosättningarnas placering. När isen hade smält bort från Blekinge och Småland, dvs. för 10 000 år sedan, var klimatet kallt och landskapet kargt och öde, som ett tundralandskap.

Det enda som kunde växa var mossor, lavar, någon enstaka kärlväxt samt dvärgbjörkar och fjällvide. Efterhand blev klimatet varmare och trädslag som björk vandrade in söderifrån. Tall och hassel kom in något senare. För ungefär 5 000 år sedan blev klimatet varmare och med det vandrade ädla lövträd som ek, alm och lind in. Genom att studera pollenrester i gamla sjösediment kan man göra sig en bild av hur skogarna såg ut vid olika tider. Under varmperioden var skogarna ymniga och förekomsten av murgröna stor. När det var som varmast fanns ädellövskog ända upp till Norrland. Klimatet blev dock sämre igen, varpå ädellövskogen drog sig tillbaka till södra Sverige och granen och boken började etablera sig i landskapet istället. Granen, som kom norrifrån, tog dock god tid på sig innan den etablerade sig ordentligt i Lyckebyåns avrinningsområde.